Är det rätt val av påföljd att straffa föräldrar för vållande till sitt eget barns död med LVU?

Det händer att barn skadar sig och föräldrar inte hinner att agera. Det kan hända, även om ganska sällsynt, att man råkar skada sitt barn eller till och med berövar eget barn livet av oaktsamhet.

Ett liv som man själv gav.

Det är ett hemskt scenario men man vill därmed ta upp frågan om samhället skall agera och på vilket sätt i så fall och i synnerhet socialnämnden.

Man hamnar i en fruktansvärd chock och det är den värsta tragedin för den skyldige föräldern. Samhället reagerar och förundersökningen inleds. Om den skyldige föräldern var vållande till annans liv men saknade uppsåt och det inte finns försvårande omständigheter så som alkohol- eller narkotikapåverkan blir det ett oaktsamhetsbrott. Straffet blir villkorlig dom och dagsböter.

Socialtjänsten har agerat och tvångsomhändertog den andra barnet i familjen. Samhället vill skydda barnet från sin vårdnadshavare. Det kan vara en god gärning. Vart går gränsen för att socialnämnden ska tvångsomhänderta barnet i denna dystra situation.

Hela familjen drabbas av att vårdnadshavare och barnet skiljas och de hindras att sörja sin närmsta familjemedlems bortgång.

Vad kan jourhemmet erbjuda – mat och logi dock knappast känslomässigt engagemang.

Sorgen finns i barnets skäl. Barnet talar inte om händelsen med jourfamiljen och avskärmar sig så som ingen särskild hänt. Detta är inte normal situation. Barnet kan bära skuld att hen inte hjälpte sin syskon och även känna sig medskyldig till den tragiska olyckan.

I denna situation bör man agera för barnets bästa.

Barnet måste ges möjlighet att återförenas med egen familj. Sorgen kan inte barnet axla ensam. Det är för tung bördan.Traumat måste bearbetas. Barnets värsta och än så länge första förlust inte kan ignoreras av en vuxenvärld. Den djupa sorgen kan delas enbart inom egen familj.

Vad befarar socialtjänsten mest av allt i denna situation? De vill skydda barnet genom att ge hen en trygg och läkande miljö.

Lagen om tvångsomhändertagande lyder att risken för att barnen ska fara illa skall vara påtaglig och allvarlig. Det räcker inte att otydliga, svepande antagande görs gällande från socialtjänstens sida.

Bevisbördan åvilar staten.

Lyckas de inte bevisa att barnet riskerar att skadas i egen familj - men mot all förmodan kvarstår tvångsplaceringen - vill min huvudman en fråga besvarat: ”tillfogar inte samhället betydligt större skada för hans barn genom att i en svår situation kasta barnet att bearbeta sin sorg alldeles ensam. Det kan bli en skada för livet som läker aldrig.