Vållande till annans död = med bristande vårdnadsansvar eller en tragisk olycka?

Det händer ibland att våra barn skadar sig och vi föräldrar inte hinner agera. Det kan hända, även om det är ganska sällsynt, att man råkar skada sitt eget barn eller till och med berövar sitt barn livet av oaktsamhet. Ett liv som man själv gav…

Det är ett hemskt scenario, men jag vill därmed ta upp frågan om samhället skall agera och på vilket sätt i så fall, särskilt socialnämnden. Bör de ingripa för att skydda det andra barnet i familjen?

Man hamnar i en fruktansvärd chock och det är den värsta tragedin för den skyldige föräldern.

Samhället reagerar och förundersökningen inleds. Om den skyldige föräldern var vållande till annans död men saknade uppsåt och det inte finns försvårande omständigheter, såsom alkohol- eller narkotikapåverkan, blir det ett oaktsamhetsbrott. Straffet från samhällets sida blir villkorlig dom och dagsböter.

Om socialtjänsten agerar och tvångsomhändertar det andra barnet – låter det som en god gärning.

Men vart går gränsen för att socialnämnden ska tvångsomhänderta ett barn i denna dystra situation?

Hela familjen drabbas av att vårdnadshavare och syskon skiljs åt, och de hindras att sörja sin närmsta familjemedlems bortgång.

Vad kan jourhemmet erbjuda? Mat och logi, men knappast känslomässigt engagemang. Sorgen finns i barnets själ. Hen talar inte om händelsen med jourfamiljen och avskärmar sig, som om ingenting särskilt har hänt. Detta är inte en normal situation. Barnet kan bära skuld att hen inte hjälpte sitt syskon och känna sig medskyldig till den tragiska olyckan.

Här bör man agera för barnets bästa - varningsklockan ringer.

Barnet måste ges möjlighet att återförenas med egen familj. Sorgen kan hen inte bära ensam, den är för tung bördan. Traumat måste bearbetas. Barnets värsta och än så länge första förlust kan inte ignoreras av en vuxenvärld. Den djupa sorgen kan endast delas inom egen familj.

Vad befarar socialtjänsten mest av allt i denna situation? De vill skydda det andra barnet genom att ge hen en trygg miljö – en god gärning utan tvekan, men vad säger lagen?

Lagen om tvångsomhändertagande lyder att risken för att barnen ska fara illa ska vara påtaglig och allvarlig. Det räcker inte med luddiga, svepande antaganden från socialtjänstens sida. Bevisbördan åvilar staten. Lyckas de inte bevisa att barnet riskerar att skadas i egen familj - men mot all förmodan kvarstår tvångsplaceringen - vill man faktiskt få en fråga besvarad: "Tillfogar inte samhället betydligt större skada för barnet genom att i en svår situation kasta barnet att bearbeta sin sorg alldeles ensam?

Samhällets beskydd kan bli en skada i sig som följer barnet genom livet och som läker aldrig…"