LVU:s gråzon:allt som god tas inte föräldrarna tillgodo

Vi antar, vi tror, vi tycker - så låter socialtjänsten i rätten. Vi lyssnar noga.

Osäkra slutsatser kontra objektiva aktiva handlingar från föräldrarnas sida som flyttade isär, klarade bodelning galant, har åstadkommit samarbetslösning och fick en dom från tingsrätten

med reglerad boende och umgänge.

Vad kan det var för anledning att hålla barnet från sina föräldrar?

Varför socialtjänsten är helt döva till att alla deras tidigare ställda krav är uppfyllda?

Vad har de för underliggande syfte med sin kreativitet att hitta skäl för att fortsätta hålla fast vid sitt beslut? Vad kan deras uppfinningsrikedom, med åtföljande ord så som vi antar…sedan följer argumentet i klart grå zon - bottna i?

Bevisbördan i LVU målet åligger staten. Det är socialtjänsten som bär hela bevisbördan.

Vad gäller LVU-mål är det i dessa mål alltid myndigheten dvs. socialtjänsten som bär hela bevisbördan. Detta är tillföljd av den tvångskaraktär som ett omhändertagande enligt LVU innebär – ett bifall till myndighetens yrkande om tvångsåtgärd. Detta betyder att socialnämndens utredning ofta utgör det helt centrala processmaterialet i målet.

Kravet på påtagligrisk i 2§ LVU

Lagen kräver att missförhållandena i hemmet skall innebära en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. I uttrycket ligger att det inte är fråga om någon ringa eller övergående risk.

Det ska heller inte vara fråga om subjektiva antaganden, utan risken skall vara en följd av konkreta omständigheter i det enskilda fallet. Risken skall vara dels påvisbar, dels allvarlig. Vidare får inte hypotetiska resonemang eller avlägsna risker ligga till grund för tvångsvård.

Barnets öde står på vågen – vad kommer att väga tyngst, socialtjänstens luddiga antagande eller föräldrarnas objektiva handlingar. Får vi hem barnet?