Hör ni mig rätten - jag vill till min mamma och pappa!

Ingen separerar när man älskar varandra. När känslorna börjar svalna och irritationen mot varandra växer som en snöboll bråkar man ibland. Man bråkar även i sina barns närvaro, tyvärr. I en relation finns det alltid en svag part – oftast är det kvinnan. Hon kan inte skydda varken sig själv eller sitt barn när mannen skriker eller till och med slår henne. Till slut hamnar hon på ett skyddat boende.

Hon går dit för att få hjälp.

Tänk hur det kan kännas att socialtjänsten tar barnet ifrån henne och placeras i en jourfamilj. Som en anledning till det åberopas att ”du måste skaffa egen bostad” och att barnet inte ska bevittna ev. våld i nära relation.

Tänk om hon är en invandrare och befinner sig alldeles ensam i ett främmande land.

Hon skaffar en egen bostad – men nej, säger socialnämnden. Plötsligt dyker det upp nya skäl, nämligen ett krav på att relationen som upphörde bör stabiliseras. Men inte nog med det, han måste sluta pressa henne och upphöra med hans beteende att visa sin makt och bör bli av med sitt kontrollbehov.

Tror du att hon råder över honom? Det kan ta månader eller år tills han lämnar henne ifred.

Det är ett myndighetssvek mot en kvinna som redan befinner sig i ett utsatt läge.

Bedömningarna som grundar sig på ytterst ytliga kontakter med barnet som är förhållandevis litet och har svårt att göra sig förstådd, kläs i torra ord. Barnet behöver skyddas från sina föräldrar trots att de inte längre lever tillsammans. Det reser många frågor både hos berörda föräldrar och även hos ett ombud.

Att barnet är så glad att se sin kära mamma och pappa vid ett övervakat möte, att hen gråter ofta hos jourfamiljen och säger att hen saknar sin mamma och pappa – ger inget intryck i en vuxen värld.

Gråt lilla – vi vet bättre vad som är bäst för dig.